Tjusningen med Centerpartiet är underifrånperspektivet. Visst tummar man på det ibland, men inget annat parti är i närheten.

Om beslut fattas så nära den det berör är det ur demokratisk synvinkel optimalt. Om något rör flera personer, flera kommuner eller flera länder kan beslutsfattandet flyttas uppåt, men bara med tilldelat mandat underifrån.

Att Riksdagen styr över hälften av det som berör kommuner är ett demokratiunderskott. Visst kan Riksdagen formulera något som passar de flesta, men om det bara är en enda kommun som inte är nöjd borde Riksdagen inte ha mandat att styra över den kommunen.

Om en kommun bestämmer att all mat inom kommunal verksamhet ska vara ekologiskt odlad låter det kanske som en bra idé? Men borde inte varje kök kunna bestämma detta själva i samråd med sina kunder? Antagligen skulle många välja ekologisk mat, trots att det kostar mer, men om någon istället skulle föredra att ha större rum eller fler i personalen är det helt enkelt ett val som inte finns till buds. Vem har rätt att ta ifrån medborgare detta val?

Vänsterpartiet är den demokratiska antitesen. De vill från högre ort avgöra vad som är bäst för folk. Även om mallen skulle passa någon så är det naivt att tro att den skulle passa 9 miljoner svenskar. Människor är olika och tenderar att bli ännu mer olika med tiden. De har olika önskemål och behov. Bara de har förstånd att veta vad som är bäst för dem själva.

Johannes Forssberg har skrivit mycket strunt om miljö, men hans text om IT-kraschen och vad som kom ur den är riktigt läsvärd.

Själv var jag mitt uppe i IT-yran, och som ung som jag var på den tiden var det inte så lätt att se vad som verkade rimligt och inte. 96-97 fanns inte mycket till kvalitet i branschen, men vi fick uppfinna branschen själva. Vi gjorde bra business och levererade nyskapande kvalitativa projekt födda ur entusiasm och hängivenhet. Vi levererade också en hel del överbetalt strunt.

99 kom de stora pengarna in. Jag tror att alla som varit med något år såg att de nya aktörerna inte tillförde någon essens. Boo.com var den första riktiga floppen. Förmodligen har ingen någonsin lyckats raisa så mycket deg till en så oerhört generell affärsidé. Allt vad Boo gjorde andades flopp och jag ansåg att de smutsade ner en hyfsat fungerande bransch. Investerarna förstod det först lång senare. Boo kraschade först. Snart efter kraschade även flera ganska sunda företag.

Många tillskansade sig viktig kunskap under denna tid – kunskap som sedermera blev mycket värdefull. Under krisen fanns ytterst lite riskkapital varför branschen tvingades utvecklas till något smart, användaranpassat och affärsmässigt. Hållbart helt enkelt.